Indigo

​

Kina är ett av få länder i världen där man fortfarande odlar och färgar med äkta indigo. Detta uppskattas framför allt av japanska turister som i stora horder strömmar till försäljningsställena men börjar nu även bli populärt bland västerlänningar.

I gammal tid var den blåa färgen en färg för det härskande skiktet och den var förknippad med makt, magi och gudomlighet. Färgämnet betingade ett högt pris och var inte tillgängligt för det enkla folket. Numera är de blåa indigofärgade kläderna det arbetande folkets kännetecken och ingenting som det moderna folket i de kinesiska storstäderna intresserar sig för. Kinesiska risbönder har sedan lång tid tillbaka föredragit indigofärgade jackor, de sägs vara många gånger starkare än ofärgade plagg och de påstås hålla insekter och ormar på avstånd.

​

Den kinesiska indigoväxten används både till färgeri och som kinesisk medicin. Indigoroten säljs som immunförstärkande medicin under namnet Banlangen. Både roten och bladen används som ingrediens i kinesiska örtmediciner. De som arbetar med indigofärgeri blir sällan förkylda, om de ändå skulle känna några förkylningssymptom så dricker de lite av färgbadet och symptomen försvinner. I förkylningstider tar man gärna Banlangen i förebyggande syfte och under SARS-epidemin såldes detta preparat slut på alla apotek.

​

                                            

Inom den kinesiska medicinen betraktas det som viktigt att klä sig i naturliga och giftfria material. Vi andas på flera sätt, bl a genom huden, och kroppen tar till sig ämnen från de textilier man är klädd i. Bomulls- eller sidentyger som inte är behandlade med kemiska ämnen och som är färgade med äkta indigo anses vara bra för hudens elasticitet och avvärjer dessutom angrepp från smittospridande insekter.

​

Det är framför allt bomull men ibland även siden som färgas med indigo. Dessa textilier färgas i kallkyp (Kyp var ursprungligen namnet på kärlet [lågtyska Küpe=kärl, balja] men kom med tiden också att beteckna själva färgbadet). Dessa är i allmänhet djupa cementbrunnar som går flera meter ner i marken och som håller badet i rätt temperatur, 20-24° oberoende av lufttemperaturen.

​

Mönstren kan åstadkommas på olika sätt och man använder olika metoder i olika delar av Kina. Det vanligaste, som framför allt förekommer i området omkring Shanghai med huvudort i Nantong, och även i provinsen Yunnan, är att de delar av tyget som inte skall färgas reserveras, dvs täcks över, med en pasta. Denna pasta består av sojamjöl eller rismjöl, vatten och kalk. Mönstret skärs för hand in i en schablon av ett starkt och flexibelt papper som sedan behandlas med träolja. Schablonen läggs på tyget och med hjälp av en spatel läggs pasta på de områden där inte schablonen täcker tyget. Med denna metod får man ganska grova mönster där långa linjer inte hänger ihop, schablonen måste ju istället hänga ihop. När pastan lagts på får det torka sakta inomhus i cirka en vecka innan det läggs i färgbadet. Vill man ha mönster på båda sidor så använder man ljusbord för att kunna se det mönster som redan reserverats, malla in schablonen efter det och därefter upprepa proceduren på tygets andra sida. Tygstycket placeras i färgbadet och när det lyfts upp ser man under en mycket kort tidsperiod en gulgrön färg innan indigofärgämnet med syrets hjälp färgar tyget blått. Tyget färgas flera gånger beroende på vilken färgstyrka man vill ha. För att få en riktigt mörkblå färg måste man färga tyget 8-9 gånger. Mellan varje färgning måste tyget torkas och luftas i en halv timma. När tyget är färdigfärgat och torrt så skrapas den torra reservagepastan av med en skrapa och tyget tvättas för att få bort rester av pastan.

​

Man framställer också flera typer av plangi, dvs knytbatik. Detta kan gå till på olika sätt, man kan knyta in små frön, man kan snörpa en tråd runt en bit tyg med hjälp av en liten krok, man kan tråckla ett mönster och sedan snörpa ihop tråden innan man lägger tyget i färgbadet.

Ett annat sätt att åstadkomma mönster är att tråckla ett mönster med en tjock tråd som inte tar åt sig färgen.

​

I provinsen Guizhou, med huvudområde i Anshun, använder man sig av vaxreservage. Man ”ritar” mönstret med flytande vax. Detta ger möjlighet till tunnare och längre sammanhängande linjer och mera invecklade mönster. Man tillverkar även ”batikmålningar” där man målar med färg på allt utom det som skall vara blått, täcker det målade med vax, färgar tygstycket i indigo och får då en blå bakgrund.

​

Färgämnet finns i indigoplantan i form av ett färglöst kristalliserande ämne,, som efter en jäsningsprocess utvecklas till ett blått färgämne. Detta är olösligt i vatten men kan bringas i lösning (kyp) genom alkalisk reduktion. När det textila materialet lyfts upp ur kypen återbildas färgämnet genom inverkan av luftens syre till sin ursprungliga olösliga form men är då innestängd i de färgade fibrerna. Indikan finns i ett antal olika växter varav den vanligaste, Färgpilörten () är den som mest används i Kina idag. Den är en släkting till groblad. Även Vejde, som tidigare användes för blåfärgning i vårt land, innehåller samma färgämne men betydligt svagare.

​

Indigo var i stort sett okänt i Europa ända fram till medeltiden. Före Marco Polos berättelse på 1200-talet trodde man att indigo var ett mineral och man kallade det därför för ”indisk sten”.

Efter upptäckten av sjövägen till Indien i slutet av 1400-talet började importen till Europa. Detta hotade vejdeodlingen och därmed den skatt som denna inbringade och flera europeiska länder införde förbud mot användande av indigo. Undantaget var England, som inte hade någon betydande vejdeframställning och som hämtade indigo från Indien.

Indigohandeln fick sin största betydelse från slutet av 1600-talet när man öppnade nya handelsvägar, förbuden upphävdes och detta blåa färgämne kom under en period att dominera världshandeln. Även vid 1800-talets slut när indigoproduktionen var som störst var indigon en dyrbar och eftertraktad vara och den utsattes för många mer eller mindre lyckade förfalskningsförsök. Man lyckades emellertid inte framställa syntetisk indigo förrän en 18-årig laboratorieassistent i London på sin lediga tid försökte framställa kinin (mot malaria) på syntetisk väg och istället lyckades få ett violett färgämne. År 1897 kom den första konstgjorda indigon ut på marknaden. Den förintade på ett par årtionden hela marknaden för äkta indigo.

​

Att framställa indigo på traditionellt sätt är en arbetsam och omständlig procedur. Den konstgjorda indigon är lättare att framställa, innehåller mindre föroreningar, har konstant färgämneshalt och är inte beroende av några oberäkneliga väderleksförhållanden.

Till och med Indien, indigons ursprungsland, började importera syntetisk indigo.

Den konstgjorda indigon sägs dock inte ha de hälsobringande effekterna som den äkta och den håller inte heller insekter på avstånd.

​

Förr hanterades blåfärgningen av en speciell yrkesgrupp medan andra färger hanterades av den textilutövande själv. Detta förekommer fortfarande på den kinesiska landsbygden där man ibland kan få se indigofärgare som står ute och färgar, oftast vid en flodstrand som erbjuder tillgång till vatten, medan kunderna lämnar in sina alster där de själva har markerat sitt mönster med vax eller reservage.

​

Indigofärgningen har gått till på olika sätt på olika platser men principerna har varit de samma. Före sådden är det viktigt att bearbeta jorden väl. Fröna sås och när plantorna nått manshöjd kan man börja indigoframställningen. Man kunde sedan ta ytterligare en eller två skördar med ett par månaders mellanrum. Plantorna skars av och placerades i stora kar. Man fyllde på vatten och lät plantorna jäsa i ett och ett halvt dygn. Det var viktigt att avbryta processen vid rätt tidpunkt, lukten och smaken visade på hur långt jäsningen hade framskridit. När vattnet hade antagit en mörkblå färg och det smakade sött så tappades det snabbt av jäsningskaret ner till en lägre liggande bassäng där vätskan piskades med långa bambukäppar tills hela ytan täckts av ett tjockt lager av skum som till att börja med var blått, sedan allt vitare för att till slut helt försvinna. Efter några timmars piskning blev vätskan mera gulbrun till färgen och mörkblå flockar började avskilja sig. Då lämnades bassängen i ro så att flockarna, som utgjordes av indigofärgämnet som nu bildats, skulle kunna avsätta sig på bassängbottnen. För att påskynda avsättningen tillsattes ibland soda, pottaska, kalkmjöl eller blysocker, avkok på garvämneshaltiga växtdelar och dylikt.

Ett par timmar efter piskningen hade alla blåa flockar sjunkit till botten. Då tappades vätskan ur bassängen och kvar i en hörna av den lutande bassängbottnen hade man då den utvunna indigomassan vilken filtrerades och upphettades i en järnbehållare. Upphettningens funktion var att eliminera föroreningar och att stoppa enzymreaktionen. Sedan följde avrinning och filtrering genom speciella starka linnedukar där indigomassan samlade sig som en tjock pasta. Denna pressades i stycken som skars i mindre tärningar och torkades i speciella torkrum i 2-3 månader. Dessa såldes och transporterades i träkistor eller i ogarvade djurhudar.

Under 1800-talets slut rationaliserades hanteringen efterhand som tillverkningens omfattning ökade. Syraintaget med manuell piskning ersattes med inblåsning av luft genom rörledningar i bassängen eller olika typer av maskiner som piskade vätskan.

​

Det blåa färgämnet har under tidernas lopp gått under olika namn, bl och som är ursprunget till ordet anilin. Linné gav växtsläktet det latinska namnet efter ursprungslandet Indien och verbet som fero betyder frambringa.