Textilier

​

En dag för mer än femtusen år sedan råkade kejsarinnan Xi Ling Shi, kallad Leizu, ut för att en silkeskokong föll ner i hennes tekopp. Eller, om det nu var så att hon inspekterade kejsarens bestånd av mullbärsträd och blev intresserad av några konstiga maskar som kröp omkring i trädkronorna eller att någon bad henne ta hand om några maskar i en buske…………

Legenderna om hur man kom på idén att utvinna silketråd och tillverka siden är många och variationsrika men det vanligaste är att det är Leizu som ibland sägs vara Den Gule Kejsarens kejsarinna och ibland hans konkubin som har fått äran av upptäckten. Å andra sidan vet man inte om den Gule Kejsaren heller har funnits.
​

Sant är i alla fall att det var i Kina som man började med att utvinna silketråd och att man där har sysslat med detta sedan tusentals år tillbaka. Silkesfjärilar finns i ett hundratal olika arter på olika platser på jorden men det var i Kina som man först kom på att använda dem till att tillverka textilier.
​

De äldsta fynden av sidentyger är ungefär femtusen år gamla och är så skickligt framställda att man kan sluta sig till att man redan då hade sysslat med silkeframställning under en längre tid. Textilier är ju förgängligt material och de äldsta fynden är inte några hela tygstycken utan fragment som har trängt in i något annat material. Man har virat in ett vapen eller ett redskap i en duk och under tidernas lopp har det textila materialet trängt in i stenen eller metallen och man har kunnat analysera vilket material det är och se hur det är vävt. Serikulturen (silkeproduktionen) nämns också i skrifter från gammal tid, bl a på de sk orakelbenen som man använde för att förutsäga framtiden i viktiga ärenden som skörden och jakten och där silkeproduktionen nämns ungefär 1500 år fKr. I en skrift från de stridande staternas period (475-221fKr) utlovas den som kan förebygga sjukdomar hos silkesmaskar en stor belöning och befrielse från militärtjänst. Ett annat bevis på långvarig verksamhet är att man i Kina har odlat fram en silkesfjäril,, som saknar all förmåga förutom att göra silketråd och vars förfäder troligen är en typ av silkesfjäril som lever på blad av vitt mullbärsträd som enbart finns i Kina. Bombyx Mori är blind, kan knappt flyga och saknar skyddsfärg. Den är desto bättre på att tillverka silketråd med fibrer som är mjukare, jämnare, tunnare och rundare än andras. Detta siden brukar kallas mullbärssiden efter maskens favoriträtt.

Den som framställer silketråden är den som vi brukar kalla silkesmask men som egentligen är silkesfjärilens larv. Den börjar sin tillvaro här på jorden som ett litet ägg, stort som ett knappnålshuvud. Ägget kläcks och ut kommer en liten larv som bara är 2-3 mm lång. Den ägnar sig bara åt en sysselsättning, nämligen att äta. Den äter kopiöst i tre dygn och går sedan i koma eller i dvala i ett dygn. När den vaknar upp så ömsar den skinn och fortsätter att äta. Detta upprepas tre eller fyra gånger. När masken vaknar efter den sista komaperioden har det gått ungefär en månad och masken har blivit 6-7 cm lång. Nu börjar den att utsöndra ett sekret som rinner från mungiporna. Den svänger med huvudet, sekretet stelnar i form av tunna fibrer och masken tillverkar på detta sätt ett hölje, en kokong, runt omkring sig själv, varefter den förpuppar sig.

Att odla silkesmask är ett besvärligt och tidskrävande arbete. Man placerar maskarna en och en på stora bambutråg där de sedan matas med färska blad från mullbärsträden. Två gånger om dagen byter man tråg. Det är viktigt att temperaturen är rätt och att maskarna inte störs  för mycket. Det är också viktigt att bladen som serveras är rena och torra. När masken börjar ”spinna” tråd så placerar man dem i fack eller i kärvar så att man separerar dem från varandra, annars kan flera maskar spinna ihop sig till två- eller trerummare. Det kanske är trevligt för dem, men sådana kokonger kan inte användas till att haspla av silket.
​

Om man inte ingriper i skeendet så vaknar puppan efter en tid upp i form av en fjäril som tar sig ut ur kokongen genom att först utsöndra ett sekret som mjukar upp och förstör tråden och sedan genom att äta sig ut genom kokongen. De som odlar silkeskokonger är angelägna om att få tråden hel och därför upphettar man kokongerna och dödar därmed puppan.

Kokongerna sorteras och de som blir godkända kokas i vatten så att limmet som håller ihop kokongen löses upp. Silke är ett av världens starkaste material men en ensam tråd är så tunn att den inte går att använda som den är, därför hasplar man upp en trådända och klibbar ihop trådar från flera kokonger. Antalet trådar som man sätter ihop avgör den slutliga trådens tjocklek. Den tråd som användes till att tillverka tunt siden till skjortor och blusar brukar vara gjord av 8-9 sammanförda trådar.

​

Silketråd från kokonger som det är hål i (där fjärilen har tagit sig ut) eller där två eller tre silkesmaskar har spunnit ihop sig, och som därför inte kan hasplas ihop på ovanstående sätt, kan användas till att göra silkevadd att fylla kläder eller täcken med. Man kan även spinna en tråd av sådant silke, på samma sätt som man spinner tråd av ull eller bomull.

Den tråd man får är ganska styv för en del av limmet finns fortfarande kvar. Detta är det som ursprungligen kallades råsilke. Numera används den termen lite onyanserat för olika typer av grövre silke. För att få den riktiga glansen måste silket tvättas igen. Detta görs oftast efter vävningen, det är lättare att hantera garnet i vävstolen när det är lite styvt. Om silket skall färgas så är tvättningen viktig, färgen tar ojämnt om det finns limrester kvar. För glansbehandlades det färdiga sidentyget genom att man rullade tyget på en trästock och bearbetade det med en 4-500 kg tung sten.
​

För att slutresultatet skall bli bra så är det viktigt att alla maskar är i samma utvecklingsstadium samtidigt. Man sparar ägg över vintern och ser till att kläcka dem lagom tills de första mullbärsbladen spricker ut. I vissa trakter hinner man mer än en skörd per säsong men det första, vårsidenet, brukar vara det som betraktas som den bästa kvaliteten.

​

I det gamla Kina var silkesframställningen en exklusiv hantering. Dess överbeskyddarinna var kejsarinnan och man fick inte börja produktionen för året förrän hon hade utfört en speciell ceremoni i silkesmasktemplet. Det var också strängt reglerat vem som fick bära kläder av siden och man vidtog stränga åtgärder för att behålla hemligheten om vilket material det egentligen rörde sig om och hur tillverkningen gick till. Hemligheten kom naturligtvis ut i alla fall och hur det gick till finns det också många spännande och fantasifulla historier om. Det finns bl a en historia om en prinsessa som omkring år 140 fKr blev bortgift med en furste i Östturkestan och som smugglade silkesmaskägg i sin vidlyftiga frisyr. Olika bud är det också vad gäller vilket land som fick ta del av hemligheten först, sedan den hade spridits inom Kina. Kinesiska källor uppger att silke framställdes i Korea under tusentalet före Kristus och att silket kom till Japan under den förste kejsarens tid, dvs under 200-talet före Kristus. Under hundratalet före Kristus började man göra affärer med folken västerut och under en period på mer än tusen år därefter användes den karavanväg som numera kallas ”Sidenvägen” och där kinesernas stora exportprodukt var silke och siden. Marco Polo påstod att man köpte sidentyger från Kina och sedan repade upp det och vävde nytt i sitt eget mönster. Detta har man tolkat både som att han inte riktigt visste hur det gick till och som att det kan ha funnits något förbud mot att köpa silkegarn. En annan tolkning är att mönstret på de kinesiska sidentygerna var omoderna och man därför repade upp dem och vävde nya tyger.

​

I princip går tillverkningen fortfarande till på samma sätt som för flera tusen år sedan. Man har numera mekaniserade effektiva maskiner för hasplingen men det som maskinerna gör är detsamma som tidigare gjordes för hand. Plockning av mullbärsblad och matning av larver sköts fortfarande för hand.  Centrum för den kinesiska silkeproduktionen är området omkring Shanghai, Suzhou och Wuxi, men silke och siden produceras även på andra ställen, bl a i Sichuan och Xinjiang. Shanghai-området hör till det dyraste och mest välmående i Kina och under de senaste åren har man börjat med att flytta produktionen till de fattigare provinserna medan man har behållit försäljningskontoren i Shanghaiområdet. Priset på siden har, av olika anledningar,  gått upp mycket under de senaste åren och det har blivit lönsamt att tillverka falskt siden. Det första falska siden som dök upp på marknaden var produkter baserade på olja. Om man bränner dem så smälter tråden och man får en glödande klump. Silke brinner ungefär som papper, det luktar som om man bränner hår (och är i princip också samma material som vårt hår) och det man får kvar är aska. Så långt verkar det ju enkelt men numera importerar man även glänsande viskos från Japan. Viskos är gjort av träfiber och brinner ungefär som silke men luktar inte likadant. Det senaste är att man har lyckats länka sojaprotein så att det får samma egenskaper som silkeprotein.
​

Hur skall man då sköta sina sidenkläder? För det första skall man använda dem flitigt, silket mår bra av hudfettet och kroppsvärmen. De bör tvättas med ett återfettande tvättmedel. Det finns speciella sidentvättmedel men de brukar vara väldigt dyra. Schampo, speciellt barnschampo kan vara bra, likaså sidentvål eller marseilletvål. Silket har ju redan blivit utsatt för höga temperaturer men man bör vara försiktig med färgerna, speciellt de första gångerna man tvättar ett plagg. Tidigare brukade man förtynga siden med koppar eller bly, men numera sägs att man har slutat med det. Detta gjorde man dels för att få ett bättre fall och dels för att siden såldes efter vikt. Förtyngningen gjorde sidenet ljuskänsligt, kanske en bra anledning att hänga in plaggen i garderoben när de inte används.